Mitt Afrika

Upptäckare & Pionjärer i Afrika

KARL KLAUS VON DER DECKEN (1833-1865) TAR RAST UNDER EN EXPEDITION I ÖSTAFRIKA

Det är fascinerande att läsa om de stora upptäcktsresorna till Afrika, och här berättar vi litet om några av de mest färgstarka. Vi bör kanske inte glömma, att afrikanerna själva förstås redan kände till de flesta av dessa platser!

SAN-FOLKET i södra Afrika och Pygméerna i Väst- och Centralafrika hör till de mest ursprung- liga folken. För ungefär två tusen år sedan började Bantufolken successivt expandera från Västafrika mot söder och öster. Nilotiska folkstammar vandrade söderut till Somalia, Kenya och vissa delar av Tanzania. Araber började kolonisera handelsstationer i östra Afrika runt år 800. De dominerade länge östra och centrala Afrika genom handelsrutter långt in i landet, för export av slavar och elfenben. Portugiser genomförde flera expeditioner till västra och södra Afrika under 1400-talet. Vasco da Gama angjorde ett antal platser utefter Östafrikas kust 1498. Under 1600-talet anlände holländare till Sydafrika. Portugiser och engelsmän handla- de med slavar västerut från ca 1600 till mitten av 1800-talet.

David Livingstone

KARTLÄGGNINGEN av det inre av södra och östra Afrika tog fart under 1800-talet. Missionären och geografen David Livingstone (1813-1873) anlände till nuvarande södra Botswana 1840, och trängde sedan vidare till av européer outforskade områden i nuvarande Botswana, Zambia, Zimbabwe, Malawi, Mozambique och Angola. Livingstone lade sig vinn om att lära sig de lokala språken. Han sökte kommunicera med lokalbefolkningen som intresserad medmänniska och bekämpade aktivt slavhandeln.

DAVID LIVINGSTONE MED FAMILJ VID LAKE MAGADI I NORRA BOTSWANA ÅR 1850

Henry Morton Stanley

Henry Morton Stanley (1841-1904) sändes på en expedition för att ”finna” Livingstone vid Tanganyikasjön, vilket han gjorde 1871. Stanley arbetade sedan för bl a det belgiska Kongokompaniet och ledde en uppmärksammad expedition för att undsätta den brittiske guvernören för nuvarande Sudan, den ryktbare tysken Emin Pasha (extern länk; 1840-1892). Stanley blev sedan liberal parlamentsledamot i Storbritannien. Den på mödernet svensk- ättade Charles John Anderson (1827-1867) gjorde expeditioner i nuvarande Botswana, Namibia och Angola.

I ÖSTAFRIKA utforskade den brittiske officeren John Hanning Speke (extern länk; 1827-1864) området runt Victoriasjön under tre olika expeditioner, och fann att Victoriasjön var en av nilens viktigaste källor, där den flyter ut mot norr vid Bujagali i nuvarande Uganda. Den mångsidigt begåvade språkmannen, orientalisten, geografen och militären Richard Francis Burton (extern länk; 1821-1890) gjorde en expedition tillsammans med Speke till Tanganyi- kasjön och Victoriasjön. Efter detta uppstod ett stort offentligt gräl dem emellan.

NATURFORSKARE och geografer fortsatte att tränga in i Östafrika på olika expeditioner. De kom inte minst från Tyskland och Storbritannien. Den bayerske baronen Karl Klaus von der Decken (bild t h) genomförde flera upptäcktsresor – som hans egen familj finansierade – och dokumenterade dem i flera betydelsefulla vetenskapliga rapporter. De handlade om Zanzibar, Madagaskar och olika delar av Östafrika.

UNDER EN expedition 1862 blev von der Decken den förste europén att försöka bestiga Kilimanjaro. Han nådde 4 200 meter, men en snöstorm hindrade toppbestigningen.

FLERA OLIKA arter har uppkallats efter honom, bland annat Deckentoko, tockus deckeni (se litografi tv av D G Elliot), en näshornsfågel som är vanligt förekommande på torrsavanner i Östafrika, och en jättelobelia som växer i alpina landskap i regionen, lobelia deckenii. Von der Decken erhöll 1864 en förtjänstmedalj av Royal Geographical Society i London. Vid en expedition uppför Jubafloden i Somalia året därpå, överfölls han och hans sällskap. Von der Decken dödades i striden, endast 32 år gammal.

John Henry Patterson

ETT STORT antal pionjärer kom till Östafrika när de tyska och brittiska besittningarna tog fastare form, men två kan vara särskilt intressanta att nämna här: Karen Blixen (1885-1962) och John Henry Patterson (1867-1947).

PATTERSON var brittisk officer och ingenjör, och fick i mars 1898 ansvaret att bygga en bro över floden Tsavo vid det brittiska järnvägsbygget mellan Mombasa vid kusten och Uganda vid Lake Victoria. Bygget kom att försenas kraftigt av två människoätande lejon som härjade bland järnvägsarbetarna, och Patterson var tvungen att själv ta i tu med den svåra situa- tionen. Den gav också upphov till myteriförsök och hot mot hans person från de anställda. Länk till Pattersons The Man Eaters of Tsavo (1907) som e-bok här!

LEJONFÄLLA TILLVERKAD AV JÄRNVÄGSVAGN. JOHN HENRY PATTERSON VID TSAVO 1898

Karen Blixen

KAREN BLIXEN var kaffefarmare, författare och dansk undersåte. Hon var gift med sin syssling från Sverige baron Bror von Blixen-Finecke. 

Visste du att Karen Blixen hade en kaffefarm i Kenya utanför Nairobi under åren 1914 till 1931? Hon var gift med den svenske storviltjägaren Baron Bror von Blixen-Finecke. De skildes, och Karen Blixen hade i stället en långvarig relation till den engelske aristokraten Denis Finch-Hatton. Kollapsande priser på världsmarknaden bidrog till att kaffefarmen gjorde konkurs, och Karen Blixen flyttade tillbaka till Danmark. Där levde hon resten av sitt liv i faderns hus Rungstedlund (extern länk) med utsikt över Öresund. Karen Blixen blev en uppburen författarinna, och skrev skrev på engelska och danska. Bland hennes många böcker märks Seven gothic tales(1934),  My African farm (1937) – som är helt annorlun- da än filmen Mitt Afrika – och Vinteräventyr (1942).

Karen Blixen hade en på många sätt bättre relation till de kenyaner som bodde på och arbetade vid hennes farm än många andra kolonisatörer. Hon startade bland annat en skola, och när farmen såldes donerade hon en del av marken till lokalbefolkningen, som tillhörde Kikuyustammen.

Man skulle kunna hävda att Karen Blixen såg afrikanerna på ett klarare och mer upplyst sätt än många andra på hennes tid. Det förhållandet skapade ibland en del missämja mellan henne och engelsmännen i Kenya. Så här skriver hon i ett avsnitt ur den självbiografiska “Out of Africa” (Min Afrikanska farm):

”Bristen på fördomar hos de infödda är slående, eftersom man förväntar sig mörka tabun hos primitiva folk. Det beror, tror jag, på deras kännedom om en mångfald av folk och stammar, och på det livliga mänskliga utbyte som kommit över Östafrika, först genom alla de som handlade med elfenben och slavar, och i våra dagar genom nybyggarna och storviltjägarna. Nästan varenda infödd, ner till den lille herdepojken på slätterna, har under sitt liv stått ansik- te mot ansikte med en mängd personer av nationaliteter så olika sinsemellan, för honom, som en sicilianare är för en eskimå: engelsmän,   judar, boer, araber, somalier, indier, swahi- lis, massajer och kavirondo. Vad beträffar mottaglighet för idéer från yttervärlden är den infödde östafrikanen mer av en världsmedborgare än den missonär eller nybyggare som slagit sig ned i Nairobis förorter eller i någon provins, och som växt upp i ett enhetligt samhäl- le med en uppsättning homogena föreställningar.  Mycket av missförstånden mellan vita och infödda härrör sig från detta faktum.”

Karen Blixen, Out of Africa, Penguin Classics, [1937] 2001, sid 53